Annizh

Förra veckan måste ha varit en av de bästa veckorna jag hunnit uppleva än så länge på detta universitet. Dels så började jag fatta saker vi gick igenom i kurserna jag läser. Alltid skönt när poletten trillar ner. 

Sen fick jag även förfrågan om att ställa upp i Sköekon, vilket är ett härlig gäng människor här på skolan som anordnar en massa aktiviteter för ekonomerna, främst fester. Vem är jag att klaga på fest? ;)

 

Sen för att hoppa till helgen, eller helg och helg, allt började på Torsdagen. Från en tänkt kväll med bara ett snabbt infomöte om Kåren här på skolan, som slutar på diverse klubbar, men främst människor som icke går i min klass. Slutar att jag ramlar ner i min säng 05:30 på morgonen. Det efter att ha ätit pannkakor mitt i natten med en kompis här. 

Var lagom trött när jag vaknade på Fredagen, men då var det bara på't igen. Efter ett försök till en pluggdag, kom Linnea och Amanda hit och vi chillade lite. Sen möte vi upp Kristin och Felicia och beställde pizza som vi tog med hem till Kristin. Vi hade en riktigt vin och skvallerkväll. Vinet rann ner och skvallret kom upp, precis det som tjejer är bra på. 

Vi gick sedan till kårehuset som var väldigt dött en Fredag som denna, men jag Amanda och Linnea gick in ändå, för vi kände en del därinne. Haha, det var dött, men det var kul för då hade man chansen att sitta och prata och dricka billigt. Vi drog sedan på en efterfest där vi inte blir så långvarig. Så precis innan stängning av korvmojhänget drog vi dit och flummade ut med alla vi hittat där som spenderar kvällen på olika håll. Även denna natt blev sen, en timme tidigare är Torsdagens bravader dock.

 

Då kunde man tro att på Lördagen skulle jag inte orka gå ut. Så var inte fallet. Efter en pluggdag i skolan med gruppen så gick jag hem och sov lite samt passade på att handla. Sen var det hem till Felicia som gällde och sedan vidare ut till Husaren där Tomas Stenström spelade, kaoset som uppstod....my my. Vi begav oss inte alltför sent, de tackade min kropp mig för. Söööömn. 

 

Men som Johan alltid säger "Varför inte?" och ja, varför tusan inte. Alla dessa dagar har gett mig minnen jag kommer skratta mig mätt på länge. Vad hade jag fått ut av att inte gå ut? Ingenting, förutom mer sömn och kanske en lite mildare förkylning. Men kan lätt säga att skratten väger upp förkylningen.

 

Peace out. 

 

Har äntligen nu haft tid att pila lite med mina bilder. I tavlan med alla bilder hade i flytten alla lossnat från bakgrunden så har suttit och satt fast de igen, men nu borde de sitta. Bilder är bäst, sätter en så himla fin nivå hemma hos någon. Har även en massa fotoramar stående i fönster och på bord. 

Skriver detta lite överallt för att verkligen inte glömma något.

 

• Packa, fixa kläderna, skor, kamera + laddare, konventerare, iPod + laddare, dator + laddare, mobil + laddare, pass, böcker, plånbok, nycklar, busskort, handduk, hygienartiklar, jacka
• Fixa iPod
• Böcker
• Skriva ut ESTA
• Kolla flyg, skriv ut biljetter, checka in, kolla bagage
• Allmänt städ

 

Enda plutonen utan ett endaste avhopp.

Enda plutonen som ställ. kompanichef berömmer framför hela kompaniet för vår sammanhållning i plutonen. 

 

Ni har under dessa dagar gjort att jag klarat mig igenom;

8 dygn i fält

11 mils marsch

Blivit jagad av hundar

Grillat en hel fisk

Knappt ätit något

Sovit så lite att jag inte vet vad

Jagat ryssar

One Shot - One Kill

 

 

All den kärlek ni sprider runt omkring er är obeskrivlig. Jag verkligen avgudar er. 

Det var en dag i Augusti som jag fick ett mejl från pappa där han skrev "detta borde du kanske testa?" det var ett reklamblad från Försvarsmakten att söka till GMU. Min första tanke var "Skojar han? Vad har jag där att göra?" Även fast jag har varit lite sugen på att testa militärlivet har det känts så avlägset.

Men efter några dagar så skickade jag in en ansökan ändå, för att se om jag hade någon chans överhuvudtaget. Det hade jag. Blev kallad till tester i slutet av Oktober. Dagen närmade sig och jag började tveka. Skulle jobba den dagen och hade inte orkat ta tag i att hitta någon som kunde ta mitt pass. Missa jobbdag = mindre lön för någonting som jag "bara ville testa" . Men två dagar innan jag skulle testas tokringde jag till folk för att hitta någon som kunde ta mitt pass och efter mycket övertalan hittade jag en. 

Nervös tjej var det som vaknade upp tidigt dagen för testning. Hade inte någon riktigt aning vad jag hade framför mig. Men dubbelkollade så jag hade allt (skit) med mig och åkte iväg. Väl där hade jag så himla skoj, alla var trevliga, både sökande som de som hade hand om testerna. Jag stornjöt av att bara testas, bra början. Sen var det bara att vänta.

Den 14 December, när vi landat i London, kom äntligen beskedet. Jag hade fått en plats på Kvarn i Linköping. Lyckan som uppstod då går inte att beskriva. Jag var så trött på mitt tråkiga Stockholmsliv och det var precis det där beskedet jag behövde då.

Efter helgen fick jag ett slutdatum på mitt dåvarande jobb, ett sista datum, två år senare. Kändes overkligt. Tråkigt, men samtidigt så otroligt spännande, äntligen skulle något hända i mitt liv. Något jag skulle få uppleva själv. 

 

Nu 62 dagar senare kunde jag inte tacka min far mer att han skickade det där mejlet. Det förändrade mitt liv.

 

 

När man får såna här fina meddelanden vill man inget hellre än att gråta av lycka. Att kännas sig uppskattad, känna att man gör någonting rätt är skönt. Det är en känsla jag hade hoppats att jag alltid kunde känna. 

Då får du fucking jävligt gärna visa det också.

Jag saknar;

• Att kunna gå till dig närsom
• Kunna få ut alla min killproblem
• Att krama dig
• Att äta mysmiddag med dig
• Äta ostbågar i din soffa
• Att du bara är ett stenkast bort
• Att alltid kunna se dig
• Att ta promenader med dig
• Att sola (med dig)
• Att beställa kläder (med dig)
• Att vara spontan (med dig)
• Gör allt med dig. 

Så sant just nu, känner hur jag börjar ge upp mer och mer på mina vänner. Jag orkar inte längre. Jag orkar inte kämpa för vissa vänskaper, jag har ingen lust. Jag låter det bara gå. Får jag ingenting tillbaka har jag ingen lust att ge någonting. Det konstiga är att det faktiskt känns bra. Det känns rätt. ¨

 

Fan. Fan. Fan. Fan. Skulle kunna fortsätta såhär i evigheter. Är egentligen alldeles för trött för att skriva, men gör det ändå.

 

Ikväll har vi firat finaste Sandra på hennes 20-årsdag. Mega super dunder fantastiskt roligt. No doubts. Mitt mål för kvällen - hitta ragg. Men när vi väl var där, kände jag inte alls för det. Troligtvis för att det inte direkt var någon som fångade min blick överhuvudtaget. Så jag började höra av mig till bland annat G och K. K jobbade och visste inte riktigt när han skulle bli klar och G svaarade inte så jag tänkte att jag kunde röra mig med mitt gäng hemåt då min energi började dö ut efter en veckas förkylning. Så tidigt som jag drog, har jag inte dragit hem på LÄNGE. 

Väl på bussen hör G av sig och säger att han är ute och frågar om vi ska mötas upp och jag tänker FAN då jag precis satt mig på bussen hem. Sen hör även K av sig och säger att han är klar och frågar om vi ska åka till mig. Då kommer ångesten att jag inte stannade längre. Kom även då på att en annan del av mitt gäng var kvar så kunde ju faktiskt ha stannat länge med de. För då hade jag fått sovsällskap av finaste K inatt, nu ligger jag här ensam istället. FAN.

 

Hade jag stannat med de andra så hade jag dels fått träffa min Johan + fått kramas med K inatt. Men han orkade verkligen inte sitta själv hela vägen hit efter hans långa jobbdag, jag förstår honom till fullo. Men vill bara att han ska ångra sig och komma. Dock är jag sjukt trött och har jätteont i halsen så vill egentligen bara få sova här själv. Men samtidigt vill jag ha honom här. Eller någon här. Så att jag slipper vara ensam.

 

Fan, vad gör den här människan med mig? Jag orkar inte. Har inte direkt känt såhär förut, men detta "förhållandet" (på nada nivå) har jag aldrigt upplevt förut. Antingen är det allt eller inget, men detta är...ingenting egentligen men ändå kan jag inte släppa. JOOOOOBBIGT!!! 

 

FAN jag hatar när det blir såhär. Hade jag stannat 30 minuter till så hade jag nu i skrivande stund inte alls skrivit detta inlägg utan istället fått hålla en hand och somna tryggt. Fan. 

Hur vet man egentligen när man är kär? Folk brukar säga "man bara vet". Men vad är det men bara vet? Fjärilar i magen, vill ses hela tiden, pratar nästan enbart om den personen. Men kan man vara kär utan någon av dessa saker? Utan att ha en massa fjärliar i magen, inte känna behovet att ses hela tiden och inte enbart prata om den personen, eller är det inte kärlek då?

 

Jag har en kille mitt hjärta slår liiite extra för. Jag prioriterar honom framför andra killar, men absolut inte framför mina kompisar. Men problemet är att han inte är pojkvänsmaterial, ålderskillnad. Hur stor den är har jag ingen lust att säga här, men tillräcklig för att jag ska tycka att den är jobbig. Mina kompisar säger "Äsch kör ändå, är man kär så är man" . Men om jag inte kan då? Jag vill, men kan inte, någonting håller tillbaka mig och säger stopp. Men jag tror att det är lika bra, för kanske inte nu, men snart kommer vi att vara på helt olika plan i livet och jag känner inte för att ha den pressen på mig. Då hittar jag hellre någon som förtillfället och framåt kommer ligga på ungefär samma nivå som jag. Men jag vill ju inte hitta någon annan, jag vill ju ha han. Han vet dock inte om det, men varje gång jag hör hans röst, hans dialekt så smälter hela jag. När jag känner hans arm runt mig, hans andetag i min nacke känner jag mig trygg och alldeles perfekt. För jag vet att han tycker om läget lika mycket som jag. Men problemet är att han tycker om läget, inte mig (eller jo, annars skulle han inte träffa mig men han tycker inte om om mig) medan jag tycker om läget för att det är med honom.

 

 

Ibland undrar jag; Vem är jag egentligen?

Eller alltså, jag vet ju vem jag är, jag är Anna. Men vem vill jag vara då? Cool, nörd, söt, snygg eller helt enkelt mig själv? Men där kommer frågan vem är jag då?

 

Det är med Facebook är svårt. Det visar hur personer är. Eller de visar inte vilka de är, utan vilka de vill vara. Min profil är ett virrvarr. Ena sekunden är jag den töntiga scouten, andra sekunden är jag partyprissan och nästa sekund är jag den heta bruden som fotar sig själv för att få en ny profilbild.

 

Den sista personen bestämde jag mig för att vara idag. Jag vill ha en ny profilbild, inte som visar direkt vem jag är. Utan som visar den bruden som är så jävla snygg. Så när folk går in på min profil och ser min bild bli de avundsjuka för att jag har så snygg profilbild. Men det gick inte...Jag fotade mig själv i min webcam, med min mobil och med min systemkamera. Men vilka poser jag än drog till kändes allt så överdrivet och ingenting kändes rätt. Så det slutade med att jag behöll min profilbild, även fast folk tror att jag hade pojkvän då typ för det är jag och Mattias på bilden...hoppas jag inte förlorar några killar på det så att han är värsta cockblocken nu liksom, skulle ju vara förjävligt haha.

 

Det är intressant det här med facebook. Varför ska man dra till den snyggaste posen? Är det för att faktiskt få så mycket likes som möjligt? Många påstår att det inte är så, men jag tror att 90% av människorna på FB är beroende av likes. Ju mer likes desto mer höjs självkänslan/självförtroende (har fortfarande inte lärt mig skillnanden..). Jag är en sådan person i alla fall. Hade jag inte brytt mig hade jag ju kunnat haft samma profilbild hela tiden, vad är meningen med att byta annars? Du är ju fortfarande samma person och så myckert förändras man inte utseendemässigt (eller ok...vissa gör) Men anyways. Jag byter profilbild ofta för då får jag mer likes. För man kan ju inte likea samma bild flera gånger. Men byter jag bild så har folk möjligheten att likea mig igen. Sick det här alltså...

 

Ett urval av min fotosession. Jag kan ju meddela att jag lockade håret och sminkade mig endast för ett foto på Facebook. Nu ska jag ut och springa för att ha en anledning att duscha sen så att jag får bort sminket. (Detta inkluderar inte alla bilder och är endast tagna min webbkameran och mobilen, systemkameran har jag inte orkat föra över)

 

Den absolut värsta känslan som enligt mig finns är besvikelse. Känslan av att tro eller veta att någon/några är besviken på mig. Den känslan, den äter upp mig. Ibland vet jag att jag tror att folk är besvikna på mig när de är själva verket inte är det, så jag får väl skylla mig lite själv för att jag överdriver men ändå...

 

För ibland vet jag att folk säger t.ex. "Det är ok" medan de egentligen skuller vilja säga "Är du dum eller, såklart det inte är ok". Det är ofta i sådana här situationer jag tror att folk inte tycker det är ok, fast de säger det och det oftast faktiskt är ok. Men ibland är det inte ok, men de säger det ändå och det hatar jag. Att tro att folk säger sanning och så gör de inte det. Jag blir hellre sårad för stunden av sanningen än att behöva gå och fundera på en lögn. 

 

Som nu, vi är ett gäng som ska åka till Linköping. Jag hade helt missuppfattat när vi skulle åka och det var tydligen nu i helgen vi skulle åka. Problemet är ju då att jag verkligen verkligen vill åka samtidigt som jag vill stanna hemma för att jag har (hade) lovat att träffa och HJÄLPA folk med saker. Men var tvungen att backa, för Linköping vägde tyvärr större. Och känslan när man får "Jaha ok" "Jaja" "Det är väl ok" "Det löser sig" som svar när man hör av sig att man inte kan äter upp mig. Har dock pratat ut med alla inblandade och de verkar faktiskt ok, men jag känner mig ändå inte hel. 

 

Jag hoppas att allt känns bättre imorgon eller i alla fall till helgen så att jag kan slappna av därnere och slippa oroa mig att jag har svikit en massa människor härhemma. Men egentligen what to do? Förhoppningsvis försvinner ångesten, men just nu skriker den i kroppen på mig. Vet inte alls vad jag ska göra för att kunna slappna av, vill bara kunna somna - men vet att det inte kommer att gå på ett tag.

 

Vill bara prata ut med mamms och papps - lång historia men vill egentligen mest av allt reda ut saker där nu. Det äter upp mig också, men de sover så kan inte prata med de nu. Och mitt fel som har skjutit upp det, bra att komma på det nu när det itne går liksom...typiskt mig. Så får vänta tills imorgon helt enkelt. 

 

No words are needed...

 

Jag har tröttnat så sjukt mycket på mitt liv just nu. Finns ingenting roligt i det. Alla dagar ser likadana ut, i början kunde jag ta det. Men efter min weekend i Linköping insåg jag hur mycket jag faktiskt missar genom att inte plugga utan att jobba kvar här i Stockholm. Jag tycker inte om känslan att missa saker jag fakiskt kan vara en del av. En sak att åka ner då och då och vara en belastning på min bror, men det är en helt annan sak att plugga där nere. Därav mitt senaste spontana beslut i mitt liv. Börja plugga i Linköping till Våren istället för Hösten.

Jag ska ta det från början. Delar upp det lite...

I våras var jag så jädra taggad på att börja plugga direkt, men sen försvann motivationen och den försvann sen ännu mer när jag inte riktigt kom in dit jag ville, vilket gjorde att beslutet att tacka nej till allt och söka till nästa år istället var enkelt.

Jag sökte 500miljoner jobb för att ha någonting att göra. Fortsatte som extra på ECCO tills jag hittade någonting annat. Visste att jag kunde bli erbjuden en fast tjänst där, men var inte alls taggad då jag vill leva ett spontant liv ett tag medan jag kan. Jag lyckades förhandla så att kontraket går ut vid årskiftet, jag kan förlänga det om jag vill men behöver inte. Det känns skönare än att behöva säga upp mig, då är det skönare att ha ett sista datum. 

Så som det ser ut just nu om jag kommer in dvs är att jag ska läsa Handelsrätt (50%) i Linköping och läsa Juridisk Översiktskurs (50%) It-baserat via Umeå. Det gör att jag läser 30HP poäng och är berättigad fullt CSN lån (om jag klarar kurserna dvs...) men samtidigt tänkte jag även försöka hitta jobb då jag bara ha klasserna på Ti och To mellan 15-18 och behöver lite annat att göra än att bara plugga. Men vi får se.

Kollade även på hur jag skulle kunna bo. Skulle jag söka saker nu NU har jag VÄLDIGT höga förutsättningar att kunna välja mellan rätt mycket ställen att bo på för att jag har så mycket köpoäng. Vill egentligen inte bo i korridorrum men papps tror att det är bra för då lär jag känna folk. En annan sak sen när jag börjar plugga program för då blir man ju en klass. Men läser jag bara en kurs så lär man nog inte känna folk lika bra, många kanske inte ens bor på området eller är i ens omkringliggande ålder. Men skönt med korridorrum ändå - I hope. Jag hoppas verkligen allting går igenom, är så otroligt taggad!!!