Annizh

Hur vet man egentligen när man är kär? Folk brukar säga "man bara vet". Men vad är det men bara vet? Fjärilar i magen, vill ses hela tiden, pratar nästan enbart om den personen. Men kan man vara kär utan någon av dessa saker? Utan att ha en massa fjärliar i magen, inte känna behovet att ses hela tiden och inte enbart prata om den personen, eller är det inte kärlek då?

 

Jag har en kille mitt hjärta slår liiite extra för. Jag prioriterar honom framför andra killar, men absolut inte framför mina kompisar. Men problemet är att han inte är pojkvänsmaterial, ålderskillnad. Hur stor den är har jag ingen lust att säga här, men tillräcklig för att jag ska tycka att den är jobbig. Mina kompisar säger "Äsch kör ändå, är man kär så är man" . Men om jag inte kan då? Jag vill, men kan inte, någonting håller tillbaka mig och säger stopp. Men jag tror att det är lika bra, för kanske inte nu, men snart kommer vi att vara på helt olika plan i livet och jag känner inte för att ha den pressen på mig. Då hittar jag hellre någon som förtillfället och framåt kommer ligga på ungefär samma nivå som jag. Men jag vill ju inte hitta någon annan, jag vill ju ha han. Han vet dock inte om det, men varje gång jag hör hans röst, hans dialekt så smälter hela jag. När jag känner hans arm runt mig, hans andetag i min nacke känner jag mig trygg och alldeles perfekt. För jag vet att han tycker om läget lika mycket som jag. Men problemet är att han tycker om läget, inte mig (eller jo, annars skulle han inte träffa mig men han tycker inte om om mig) medan jag tycker om läget för att det är med honom.

 

 

Ibland undrar jag; Vem är jag egentligen?

Eller alltså, jag vet ju vem jag är, jag är Anna. Men vem vill jag vara då? Cool, nörd, söt, snygg eller helt enkelt mig själv? Men där kommer frågan vem är jag då?

 

Det är med Facebook är svårt. Det visar hur personer är. Eller de visar inte vilka de är, utan vilka de vill vara. Min profil är ett virrvarr. Ena sekunden är jag den töntiga scouten, andra sekunden är jag partyprissan och nästa sekund är jag den heta bruden som fotar sig själv för att få en ny profilbild.

 

Den sista personen bestämde jag mig för att vara idag. Jag vill ha en ny profilbild, inte som visar direkt vem jag är. Utan som visar den bruden som är så jävla snygg. Så när folk går in på min profil och ser min bild bli de avundsjuka för att jag har så snygg profilbild. Men det gick inte...Jag fotade mig själv i min webcam, med min mobil och med min systemkamera. Men vilka poser jag än drog till kändes allt så överdrivet och ingenting kändes rätt. Så det slutade med att jag behöll min profilbild, även fast folk tror att jag hade pojkvän då typ för det är jag och Mattias på bilden...hoppas jag inte förlorar några killar på det så att han är värsta cockblocken nu liksom, skulle ju vara förjävligt haha.

 

Det är intressant det här med facebook. Varför ska man dra till den snyggaste posen? Är det för att faktiskt få så mycket likes som möjligt? Många påstår att det inte är så, men jag tror att 90% av människorna på FB är beroende av likes. Ju mer likes desto mer höjs självkänslan/självförtroende (har fortfarande inte lärt mig skillnanden..). Jag är en sådan person i alla fall. Hade jag inte brytt mig hade jag ju kunnat haft samma profilbild hela tiden, vad är meningen med att byta annars? Du är ju fortfarande samma person och så myckert förändras man inte utseendemässigt (eller ok...vissa gör) Men anyways. Jag byter profilbild ofta för då får jag mer likes. För man kan ju inte likea samma bild flera gånger. Men byter jag bild så har folk möjligheten att likea mig igen. Sick det här alltså...

 

Ett urval av min fotosession. Jag kan ju meddela att jag lockade håret och sminkade mig endast för ett foto på Facebook. Nu ska jag ut och springa för att ha en anledning att duscha sen så att jag får bort sminket. (Detta inkluderar inte alla bilder och är endast tagna min webbkameran och mobilen, systemkameran har jag inte orkat föra över)

 

Den absolut värsta känslan som enligt mig finns är besvikelse. Känslan av att tro eller veta att någon/några är besviken på mig. Den känslan, den äter upp mig. Ibland vet jag att jag tror att folk är besvikna på mig när de är själva verket inte är det, så jag får väl skylla mig lite själv för att jag överdriver men ändå...

 

För ibland vet jag att folk säger t.ex. "Det är ok" medan de egentligen skuller vilja säga "Är du dum eller, såklart det inte är ok". Det är ofta i sådana här situationer jag tror att folk inte tycker det är ok, fast de säger det och det oftast faktiskt är ok. Men ibland är det inte ok, men de säger det ändå och det hatar jag. Att tro att folk säger sanning och så gör de inte det. Jag blir hellre sårad för stunden av sanningen än att behöva gå och fundera på en lögn. 

 

Som nu, vi är ett gäng som ska åka till Linköping. Jag hade helt missuppfattat när vi skulle åka och det var tydligen nu i helgen vi skulle åka. Problemet är ju då att jag verkligen verkligen vill åka samtidigt som jag vill stanna hemma för att jag har (hade) lovat att träffa och HJÄLPA folk med saker. Men var tvungen att backa, för Linköping vägde tyvärr större. Och känslan när man får "Jaha ok" "Jaja" "Det är väl ok" "Det löser sig" som svar när man hör av sig att man inte kan äter upp mig. Har dock pratat ut med alla inblandade och de verkar faktiskt ok, men jag känner mig ändå inte hel. 

 

Jag hoppas att allt känns bättre imorgon eller i alla fall till helgen så att jag kan slappna av därnere och slippa oroa mig att jag har svikit en massa människor härhemma. Men egentligen what to do? Förhoppningsvis försvinner ångesten, men just nu skriker den i kroppen på mig. Vet inte alls vad jag ska göra för att kunna slappna av, vill bara kunna somna - men vet att det inte kommer att gå på ett tag.

 

Vill bara prata ut med mamms och papps - lång historia men vill egentligen mest av allt reda ut saker där nu. Det äter upp mig också, men de sover så kan inte prata med de nu. Och mitt fel som har skjutit upp det, bra att komma på det nu när det itne går liksom...typiskt mig. Så får vänta tills imorgon helt enkelt. 

 

No words are needed...

 

Jag tänker ofta på det här med att prata OM personer. Ni vet, om ni är med en person och och pratar om en annan. Ni kan inte ljuga och säga att ni inte vet för alla har gjort det någon gång. Jag säger inte att det behöver vara att man snackar skit bakom personens rygg utan bara pratar om personen. 

 

Det jag ofta funderar på är om mina vänner brukar pratar om mig med andra, eller med varandra när jag inte är med och vad de säger. Många vet ju inte om sina brister och vad folk i ens omgivning irreterar sig på när det kommer till än. Så jag undrar när de inte bara pratar om mig allmänt utan när de pratar om saker de stör sig på (kan nästan garantera att det har hänt - jag är inte perfekt för någon) som jag gör. Undra vad jag gör för fel? Inte för att jag kanske direkt skulle ändra mig. Vill på ett sätt veta, men samtidigt inte. Sanningen gör ont. Speciellt i såna lägen där den egentligen inte spelar någon roll, som här. Jag tror jag mår bättre av att inte veta utan låta folk ha sina åsikter om mig. Som sagt jag kan inte vara perfekt för någon - eller i alla fall inte för alla vilket gör att det finns allting något. Men samtidigt undrar jag ju. 

 

Jag kan framstå som så jävla perfekt när jag pratar om mig själv med andra, men det är för att för mig själv är jag perfekt. Jag gillar mig. Jag gör ingenting fel - förutom när jag sårar någon, det absolut värsta jag vet. Skönt nog har det nog hänt mindre gånger än fingrar jag har på en hand. Men jag är mig själv, i de flesta lägen, vilket gör att jag inte kan bli mer perfekt än jag är. För jag är jag och alla är perfekta. Bara för att ni inte är perfekta för någon som betyder det inte att du inte är perfekt - för det är du. 

 

http://weheartit.com/entry/37786627/via/jugoslovenka

Jag har tröttnat så sjukt mycket på mitt liv just nu. Finns ingenting roligt i det. Alla dagar ser likadana ut, i början kunde jag ta det. Men efter min weekend i Linköping insåg jag hur mycket jag faktiskt missar genom att inte plugga utan att jobba kvar här i Stockholm. Jag tycker inte om känslan att missa saker jag fakiskt kan vara en del av. En sak att åka ner då och då och vara en belastning på min bror, men det är en helt annan sak att plugga där nere. Därav mitt senaste spontana beslut i mitt liv. Börja plugga i Linköping till Våren istället för Hösten.

Jag ska ta det från början. Delar upp det lite...

I våras var jag så jädra taggad på att börja plugga direkt, men sen försvann motivationen och den försvann sen ännu mer när jag inte riktigt kom in dit jag ville, vilket gjorde att beslutet att tacka nej till allt och söka till nästa år istället var enkelt.

Jag sökte 500miljoner jobb för att ha någonting att göra. Fortsatte som extra på ECCO tills jag hittade någonting annat. Visste att jag kunde bli erbjuden en fast tjänst där, men var inte alls taggad då jag vill leva ett spontant liv ett tag medan jag kan. Jag lyckades förhandla så att kontraket går ut vid årskiftet, jag kan förlänga det om jag vill men behöver inte. Det känns skönare än att behöva säga upp mig, då är det skönare att ha ett sista datum. 

Så som det ser ut just nu om jag kommer in dvs är att jag ska läsa Handelsrätt (50%) i Linköping och läsa Juridisk Översiktskurs (50%) It-baserat via Umeå. Det gör att jag läser 30HP poäng och är berättigad fullt CSN lån (om jag klarar kurserna dvs...) men samtidigt tänkte jag även försöka hitta jobb då jag bara ha klasserna på Ti och To mellan 15-18 och behöver lite annat att göra än att bara plugga. Men vi får se.

Kollade även på hur jag skulle kunna bo. Skulle jag söka saker nu NU har jag VÄLDIGT höga förutsättningar att kunna välja mellan rätt mycket ställen att bo på för att jag har så mycket köpoäng. Vill egentligen inte bo i korridorrum men papps tror att det är bra för då lär jag känna folk. En annan sak sen när jag börjar plugga program för då blir man ju en klass. Men läser jag bara en kurs så lär man nog inte känna folk lika bra, många kanske inte ens bor på området eller är i ens omkringliggande ålder. Men skönt med korridorrum ändå - I hope. Jag hoppas verkligen allting går igenom, är så otroligt taggad!!!