Livet är till för kärlek, så älska ska jag göra
Ibland vet man inte riktigt vad man ska göra av sina känslor, som nu. Sen är ju frågan vad jag faktiskt har för känslor, är de äkta?
Besökte Bay Port idag and boy I miss that school. Så fort jag kom in och drog första andetaget kände jag mig hemma igen, this is where I belong.
Träffade först mina två Choir teachers, and yeah, de kom ihåg mig skönt var väl det haha. Man vet ju aldrig liksom. Sen satt jag med (innan skolan) då de övade på konserten de skulle ha på kvällen. De enda som jag känner från när jag gick på BP är de som är seniors nu, men de var freshmans då och jag pratade inte jättemycket med de, men det var med musikalen och så. Många har även tagit bort mig från FB så vågade inte riktigt prata med de...men träffade på Daniel, and boy den kramen. Först trodde jag att det var en awkward kram men sen fattade han grepp och höll så hårt, I am inlove <3 haha. Underbaraste, finaste killen.
Sen i 4/5 i Social Studie så fick jag återse mi lärare där också, dock hade jag henne inte så länge då hon blev sjuk. Men även hon kom ihåg mig, kan bero på att vi pratade väldigt mycket med varandra och hade lite kontakt även utanför school.
Sen kom nog de bästa (då) på hela dagen. Återsendet med min gamla bästaste mattelärare. Han har sitt klassrum brevid SS så jag och Giulia kollade in där men han var inte där så blev lite ledsen. Men sen så vände vi på ryggen för att gå mog trapporna och vem kom då inte halvspringade och sa mitt namn, jo Andy såklart. "Hello Hun" och en superkram gjorde mig daaaaag. Satt med honom genom nästa timme och bara pratade, tog även över hans klassrum lite, just like before. Man, jag levede livet.
Nästa ut 9/10 var Senor Nelson (som jag aldrig hade) haha men vi hälsade på varandra och han bah "Yeah I remember you hanging around here" Me "So I did a good impression, nice" He "I never said it was a good one" haha...
Sen såg jag även två andra gamla teachers, men de samtalen blev korta och konsiva. Mest sa hej, tjitt tjatt och ja, that was it.
Giulia skulle sen till Student Service så tänkte att det var ett utmärkte tillfälle att kolla om min consuelor was there. And she was, and she ran and jumped and screamed. Och jag blev glad för att hon blev så glad, och jag vill bara börja gråta och aldrig lämna henne.
Sen (mycket sen...) när jag skulle "checka ut" så passade jag på att fråga om min yearbook möjligtvis finns kvar, och det finns en chans att den gör. HAPPY FACE!!!!
Tänkte även ta modet till mig idag och fråga om mina kläder, men blev aldrig av. But guess what, they are here. Happiness!!!
Nu till det jobbigaste på hela dagen, veckan, året, Choir Concert. Tårarna rann när Concert Choir sjöng, även fast det är en ny trupp så är det fortfarande Concert Choir. And when they sang the last song and all the seniors started to cry, I cried like a baby...
Gick sedan upp för att krama folk, men med tanke på hur folk hade varit på morgonen kände jag mig mest obevkäm och visste inte riktigt. Vågade inte heller riktigt ta modet MEN allt blev så bra. Folk kom fram, jag kom fram, vi grät och var glada. Sen när vi står ute i hallen så kommer två jag inte sett fram, en för att han ville ge mig en kram innan I went back to Sweden och den andra såg mig när hon var påväg ut, boy, hon hoppade av lycka. VAD JAG BLIR GLAD!!! Sen kom Daniel fram igen, boy, tredje gången vi sa hejdå till varandra och vi skämtade och stojade, och jag levde på moln. Funderar på att gifta mig med honom. Lätt, skulle inte tveka en sekund. Skiter i ålderskillanaden när det kommer till han faktiskt, bästaste finaste Daniel.
Tack för mig slut för mig.
Kommentera
Trackback
