Annizh

Men nu såhär på kvällskvisten gick det inte längre. Jag tänkte inte ha det här som en "idag-har-jag-gjort-det-här-blogg" fast det kommer säkert att bli det lite ändå. För skojs skull när man blickar tillbaka. Men mest så kommer det att bli, "idag-suger-mitt-liv-blogg".

Som idag.

Jag vet inte alls vad jag vill med livet längre. För några månader sen var jag 110% säker på att börja plugga, vad det än var. Men i slutet av terminen och speciellt över sommaren så försvann mycket av min motivation och jag besämde mig för att börja jobba ett år istället. Speciellt när första antingensbeskedet kom där det stod att jag kommit in på civilekonom i Umeå. Grymt najs med civilekonom men är inte taggad på Umeå. Så då det inte kändes rätt så tackade jag nej, men stod kvar som reserv på lite andra utbidlningar, bland annat affärsjuridik i Linköping. Tidigare i veckan hade jag fått ett brev där det stod att jag var kallad till reservupprop, ville egentligen inte åka överhuvudtaget för skammen att jag inte hade kommit in. Men jag åkte ner, dels för att träffa min bror och för att få komma iväg från Stockholm. Imorse kom domen, jag kom inte in. Då brast allt. Jag är sämst. Jag kom inte in. Jag ville bara bort därifrån så hoppade på första bussen hem mot Stockholm i hopp om att allt skulle bli bättre med kärlek från familjen och hemmet. Jo, på ett sätt. Men direkt när man kommer hem så sätter stressen igång.

1. Vad fan ska jag göra nu? Jobba, måste hitta jobb. Vad vill jag jobba med, vem vill ha mig?

2. Killar, låter otroligt jobbigt, jag vet. Men jag är beslutångestentjejen nummer 1 och just nu har jag rört ner mig otroligt mycket. Vet varken det ena eller det andra. Vem vill jag vara när det kommer till förhållanden, megasingeltjejen eller förhållandetypen. Saken är att jag är så beroende av närhet att jag inte vågar satsa på en speciell person om det är så att den personen dissar mig, för då står jag där, ensam. Varit där förut and I don't like it, så jag försöker att undvika det. Men saken är att det är för en gångs skull inte jag som är på dessa killar utan de som är på mig. Och att försöka få ihop att träffa de alla lite då och då är inte lätt. Speciellt inte utan att de ska få reda på varandra, inte för att jag tror att någon direkt skulle bry sig men anyways. Den här pressen att alltid vara tillgänglig är jobbig. Jag åkte till Linköping för att få komma iväg, men det blev snarare nästan jobbigare då det var på mig att "vi måste ses när du kommer hem" "när kommer du hem?" "kom hem, vill träffa dig?" jag ville för en gångs skull bara kunna få vara och inte bry mig. Men det gick inte.

Så ja, nu är jag hemma. Skulle ha träffat M ikväll men det får bli på Fredag istället. Så just nu försöker jag få G att komma till mig, vill inte sova ensam just nu. Imorgon ska jag träffa K, sen på Fredag ska jag åka båt med E, och sen på lördag så sover nästa M här. Slampa, tja. YOLO.