Annizh

Pappa frågade mig i fredags om jag var lycklig.
Jag var inte riktigt säker på vad jag skulle svara men mitt svar blev "nej, jag är inte lycklig"
Fast jag är nog säker lyckiigare än många andra, men jag är inte lycklig över mig själv. Jag är inte stolt eller någonting. Jag har ingenting jag känner "oh, det här är jag bättre på än andra", som gör att man kan känna sig duktig. Jag känner migg misslyckad, värdelös och dålig. Och jag är inte lycklig när jag känner såhär. Jag vill slippa alla dåliga tankar om mig själv, allting som tunger ner mig. Men det går inte.
Klassen får mig inte heller att må bra just nu, det är så himla mycket negativa vibbar mellan alla möjliga personer. Det är dålig stämmning överallt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, slippa allt negativ runt omkring mig. Jag blir bara mer och mer negativ om mig själv när jag är i en dålig miljö.
Men vet ni vad, jag lever. Jag lever mitt liv i alla fall för fan. Ingen i klassen är som jag. Men jag skiter fan i det. Jag tänker vara mig själv, jag tänker inte ändras för att passa in hos andra. Jag är kompis med de som accepterar mig precis som jag är. De har inga krav på mig, det kräver inte att jag ska bli som alla andra. Jag får vara mig själv, så en sak jag vill säga i detta negativ i blogginlägget det är att jag vill tacka alla tjejer i BC1A. Tack.
Sen ni andra vänner, ni vet att jag alltid älskar er, oftast i alla fall ;) <3

Hoppa inte på mig nu för ni tycker jag bara klagar, men jag var bara tvungen att skriva av mig. Som jag sagt tidigare det här är min blogg!

Skot om er, puss