Annizh -

Varför får man ibland ångest över onödiga saker?

Ställde den här frågan till en kompis då ångesten växer inom mig. Svaret jag fick var i världsklass "för att man e mänsklig".

2012-10-23 @ 10:47:19 Permalink I know you want to(0) Trackbacks ()

Ensam är stark

Så sant just nu, känner hur jag börjar ge upp mer och mer på mina vänner. Jag orkar inte längre. Jag orkar inte kämpa för vissa vänskaper, jag har ingen lust. Jag låter det bara gå. Får jag ingenting tillbaka har jag ingen lust att ge någonting. Det konstiga är att det faktiskt känns bra. Det känns rätt. ¨

Jag känner mig så vilsen.

2012-10-16 @ 11:05:21 Permalink Allt möjligt I know you want to(1) Trackbacks ()

Sjuk

Skulle träffa K idag istället över middag. men jag har verkligen ingen lust. Är så snuvig och har ögoninflammation så känner mig så sjukt ofräsch. Har ingen lust att fixa mig sitta på bussen, för vad? Det kommer ju ändå aldrig hända något mellan oss. Det hade varit en helt annan sak om det hade varit något mellan oss, om jag hade sett detta mer som en dejt. Men det gör jag ej. Så känns så lönlöst om jag inte orkar gå in för det 100%. Just nu ligger jag på botten liksom haha, känns kul. Men egentligen vill jag verkligen se honom. Men tänker att det här är inte min enda chans. Jag kan se honom någon annan dag istället, det är ok. Kanske tom redan i veckan så det känns rätt chill ändå. Får ligga här i min säng, med min dator och bok och bli frisk känns rätt bra ändå.

2012-10-07 @ 15:13:46 Permalink I know you want to(0) Trackbacks ()

Who the heck are you?

Fan. Fan. Fan. Fan. Skulle kunna fortsätta såhär i evigheter. Är egentligen alldeles för trött för att skriva, men gör det ändå.

Ikväll har vi firat finaste Sandra på hennes 20-årsdag. Mega super dunder fantastiskt roligt. No doubts. Mitt mål för kvällen - hitta ragg. Men när vi väl var där, kände jag inte alls för det. Troligtvis för att det inte direkt var någon som fångade min blick överhuvudtaget. Så jag började höra av mig till bland annat G och K. K jobbade och visste inte riktigt när han skulle bli klar och G svaarade inte så jag tänkte att jag kunde röra mig med mitt gäng hemåt då min energi började dö ut efter en veckas förkylning. Så tidigt som jag drog, har jag inte dragit hem på LÄNGE.

Väl på bussen hör G av sig och säger att han är ute och frågar om vi ska mötas upp och jag tänker FAN då jag precis satt mig på bussen hem. Sen hör även K av sig och säger att han är klar och frågar om vi ska åka till mig. Då kommer ångesten att jag inte stannade längre. Kom även då på att en annan del av mitt gäng var kvar så kunde ju faktiskt ha stannat länge med de. För då hade jag fått sovsällskap av finaste K inatt, nu ligger jag här ensam istället. FAN.

Hade jag stannat med de andra så hade jag dels fått träffa min Johan + fått kramas med K inatt. Men han orkade verkligen inte sitta själv hela vägen hit efter hans långa jobbdag, jag förstår honom till fullo. Men vill bara att han ska ångra sig och komma. Dock är jag sjukt trött och har jätteont i halsen så vill egentligen bara få sova här själv. Men samtidigt vill jag ha honom här. Eller någon här. Så att jag slipper vara ensam.

Fan, vad gör den här människan med mig? Jag orkar inte. Har inte direkt känt såhär förut, men detta "förhållandet" (på nada nivå) har jag aldrigt upplevt förut. Antingen är det allt eller inget, men detta är...ingenting egentligen men ändå kan jag inte släppa. JOOOOOBBIGT!!!

FAN jag hatar när det blir såhär. Hade jag stannat 30 minuter till så hade jag nu i skrivande stund inte alls skrivit detta inlägg utan istället fått hålla en hand och somna tryggt. Fan.

2012-10-07 @ 03:35:13 Permalink Allt möjligt I know you want to(0) Trackbacks ()