Annizh

Asså har jag berättat för er att livet S-U-G-E-R
                - Bara jag ser mig själv blir jag fan deppig. Jag är brun, jag har blivit brun för jag varit utomlands. När jag var utomlands såg jag dig. Att få sitta och kolla in i dina ögon gjorde mig så jävla lycklig. Bara få kolla på dig. Få möta din blick. Asså fan att du inte gjorde som jag sa. Helvete, varför gjorde jag så fel också? Du trodde säkert jag mena någon annan och sket i allt. Om du bara visste hur mycket din blick betydde för mig. Hur mycket det betydde för mig och bara se dig? Lixom du, du med blont hår, blåa ögon, krittvitt leende, brunbränd kropp & världens underbaraste dialekt. Snälla om någon kan, hjälp mig backa tiden. Det är så mycket jag vill göra som jag inte gjorde. Asså fan. Ingen fattar. Nej försök inte tro att ni fattar ni gör INTE det. Den här känslan som alltid kommer tillbaka är så jävla obeskrivlig och jobbig. Bara nu när jag skriver det här är jag så jävla deppig och gråter. Om ni tror jag är glad spelar jag bara, jag är inte glad och har inte varit det sen jag gick ner för trappan på flygplatsen. Du var så söt när du låg där och sov. Jag ville inte tänka att det var sista gången jag såg dig, men jag gjorde det iaf. Men jag hoppades på dig. Men du svek mig och lämna mig i en grop. Du fattar tydligen inte. Jag vill bara släppa dig, men det går fan inte. Du var speciell. På ett speciellt sätt. Lixom det går inte heller att förklara. Jag lovar det finns ingen som dig, du var verkligen unik. SNÄLLA. jag ber dig, jag orkar inte det här mer. Jag hoppas fortfarande på dig, jag vägrar tappa hoppet. Du har säkert någon ursäkt, förhoppningsvis.