Annizh

Den absolut värsta känslan som enligt mig finns är besvikelse. Känslan av att tro eller veta att någon/några är besviken på mig. Den känslan, den äter upp mig. Ibland vet jag att jag tror att folk är besvikna på mig när de är själva verket inte är det, så jag får väl skylla mig lite själv för att jag överdriver men ändå...

 

För ibland vet jag att folk säger t.ex. "Det är ok" medan de egentligen skuller vilja säga "Är du dum eller, såklart det inte är ok". Det är ofta i sådana här situationer jag tror att folk inte tycker det är ok, fast de säger det och det oftast faktiskt är ok. Men ibland är det inte ok, men de säger det ändå och det hatar jag. Att tro att folk säger sanning och så gör de inte det. Jag blir hellre sårad för stunden av sanningen än att behöva gå och fundera på en lögn. 

 

Som nu, vi är ett gäng som ska åka till Linköping. Jag hade helt missuppfattat när vi skulle åka och det var tydligen nu i helgen vi skulle åka. Problemet är ju då att jag verkligen verkligen vill åka samtidigt som jag vill stanna hemma för att jag har (hade) lovat att träffa och HJÄLPA folk med saker. Men var tvungen att backa, för Linköping vägde tyvärr större. Och känslan när man får "Jaha ok" "Jaja" "Det är väl ok" "Det löser sig" som svar när man hör av sig att man inte kan äter upp mig. Har dock pratat ut med alla inblandade och de verkar faktiskt ok, men jag känner mig ändå inte hel. 

 

Jag hoppas att allt känns bättre imorgon eller i alla fall till helgen så att jag kan slappna av därnere och slippa oroa mig att jag har svikit en massa människor härhemma. Men egentligen what to do? Förhoppningsvis försvinner ångesten, men just nu skriker den i kroppen på mig. Vet inte alls vad jag ska göra för att kunna slappna av, vill bara kunna somna - men vet att det inte kommer att gå på ett tag.

 

Vill bara prata ut med mamms och papps - lång historia men vill egentligen mest av allt reda ut saker där nu. Det äter upp mig också, men de sover så kan inte prata med de nu. Och mitt fel som har skjutit upp det, bra att komma på det nu när det itne går liksom...typiskt mig. Så får vänta tills imorgon helt enkelt.